Hannes Buder

guitarist, cellist, composer





Schnitter und Gärtner

Volkslieder. Gefährliche Sache. In den falschen Händen kann diese Musik großen Schaden anrichten. Beim Berliner Gitarristen Hannes Buder ist diese Sorge zum Glück unbegründet. Für sein zweites Soloalbum "Changes II" hat er sich neben eigenen Kompositionen und Improvisationen einige weniger bekannte deutsche Volkslieder vorgenommen, die er frei von Heimatkitsch - oder Schlimmerem - zu abstrakt-schwebenden Miniaturen umgestaltet. Den lyrischen Gehalt des Liedguts lässt er damit umso klarer hervortreten.
Man nehme etwa Buders Version von "Es ist ein Schnitter, heißt der Tod", in der er die Melodie behutsam umspielt, das aber so ausgewogen und mit sparsamen dissonanten Akzenten, dass er das Lied praktisch noch einmal neu schafft. Überhaupt ist es die sichere Geste in all seinen Stücken, ob improvisiert, komponiert oder bearbeitet, der Sinn für Proportionen selbst in scheinbar anarchischen Passagen, die "Changes II" zu einem wirklich großen Wurf machen. Mit Vergleichen soll man ja zurückhaltend sein, doch Buders Gitarrenstil kommt so reif daher, dass er an Improvisationsmeister wie Fred Frith oder Hans Reichel erinnert.
Buder, der zum festen Bestandteil der Berliner Improvisationsmusiker gehört und in diversen Projekten mitspielt, begibt sich mit diesem Solo-Werk selten auf völlig atonales Freiform-Gebiet. Harmonien, Melodien und Rhythmen bleiben erkennbar, wenn auch oft in recht freizügiger Weise gehandhabt. Genau in diesem Zwischenreich tritt Buders eigene Handschrift aufs Schönste zutage.

Tim Caspar Boehme, taz, 26.04.2015

//

Hannes Buder - Changes II (Umlaut)

The PR flyer that came with this release, written by Hannes Lingens (with whom Buder recorded a fine album, "[ro]" last ear, also on Umlaut), cites the solo guitar recordings of John Fahey, Fred Frith, Derek Bailey and Loren Connors--serious stuff. One can certainly hear references to these players though, happily, Buder carves his own approach and it's quite an enjoyable one.

As with, arguably, those gentleman, beneath the (in Buder's case) occasional avant trappings, there lurks a much more traditional player, one with a fine sense of melody and deep harmonies, all a very good thing. Ten tracks here, six original, four from the German folk tradition, Buder playing pump organ and wooden flute in addition to archtop guitar (which I'm informed is a "steel-stringed acoustic or semi-acoustic guitar). The very beginning ("changes II (for eugen drewermann)") is very much in Bailey territory but Buder quickly moves to more Frith-like tonality, with some lovely, deep, resonant strumming (very much his essential sound), with hazy pump organ beneath, traveling form abstraction to serene calm. The traditionals are quite winning, starting with "ich hab de nacht geträumet", bowed guitar sections framing a delightful, romantic reading of the song and "heidenröstein", an even prettier song, its thoughtful, pastoral theme adorned by a smattering of high plinks and low plunks. Two of the tracks, "ocean #1" and "ocean #2" are for pump organ alone, very strong, broad, steady-state works, richly layered and surging. Occasionally, as in "improvisation #4", Buder comes perilously close to a kind of Frithian pyrotechnics but pretty much manages to skirt the temptation and wheel things back into a more considered pathway. When the disc closes with the folk song, "es flog ein kleins waldvögelein", alternating between the straight and the Baileyesque, I was by and large won over, though I'd still like to hear Buder concentrate on some of the sounds created in the quieter, more contemplative passages here. Well worth checking out, especially for fans of the above named guitarists.

Brian Olewnick, 22.03.2015

//

Umlaut Records (Berlin-Paris)

Wann hat es das schon mal gegeben, ein Motto von Anaïs Nin und dazu E. Drewermann, Alexander Litvinenko und Henry Flynt als Widmungsträger? Also ein kirchenkritischer Theologe, ein Putinkritiker und ein Kunsttempel schändender Konzeptkünstler. Der Umlaut-Gitarrist HANNES BUDER verdichtet so auf Changes II (ub006, LP) seine Welt und erweitert dadurch unseren Horizont. Unter seine eigenen Kompositionen und Improvisationen mischt er zudem die deutschen Volkslieder 'Ich hab die Nacht geträumet', 'Heidenröslein', 'Es ist ein Schnitter, heißt der Tod' und 'Es flog ein kleins Waldvögelein'. Das 'Requiem' für Litvinenko passt da nahtlos zwischen solche Tränenrührer, und Buder scheut sich auch nicht, dafür an die Herzfasern zu rühren. Wobei er da auch kämpferische Untertöne zunehmend die Oberhand gewinnen lässt. Das radikale und tyrannentrotzige
Motto "All but freedom, utter freedom, is death" lässt weniger auch nicht zu. Um aber dann doch auch in 'Ocean #1' & '#2' einzutauchen, wechselt Buder zu einem Harmonium, um dabei weniger dessen pietistischen als seinen ozeanischen Sound auszukosten. Wer möchte da noch als intrigante Landratte verschrien sein, oder als wahnhafter Ahab? Seine Archtop-Gitarre schlägt Buder dagegen wie ein anderer Bill Orcutt, einer, der nicht über den Ozean ausgewandert ist. Der auch im Shotgun
Chamber Trio aktive Partner von Hannes Lingens in [ro] überrascht bei seiner Flynt-Hommage mit Flötengezwitscher zu Gitarrendrones. Die 'Improvisation #2' gelingt ihm besonders flink und struppig. Und dieser Ton verwandelt auch Heidenröslein und Waldvögelein in so etwas sarkastisch
Tuffes und Realitätsgebeuteltes, wie es Arno Schmidt in seinem Essay

Rigobert Dittmann, Bad Alchemy 84

//

Hannes Buder - Changes II

Hannes Buder är en rätt intressant gitarrist. Man vet inte riktigt var man har honom. Derek Bailey förändrade för all tid den europeiska improgitarren och ofta är det svårt att bryta sig loss från hans arv, men Buder lyckas dock ganska bra. Anledningen är att han har en svaghet för folkmusik och melodik och besitter en romantisk ådra som många improgitarrister inte gärna närmar sig.

Changes II presenterar Buder solo, både på gitarr, tramporgel och flöjt och det är en varierad men sammanhållen skiva som är lätt att ta till sig. Styckena är en blandning av improvisationer och traditionella tyska folksånger, de senare vilka får sig en ganska bluesig tolkning. Det är en rolig idé att bearbeta dessa gamla folkvisor för de erbjuder Buder en plattform för melodisk och stundom dramatisk improvisation.

På ett par spår hörs både gitarr och orgel och orgeln vävs in på ett strålande sätt och blir nästan som en förlängning till gitarren. När den blir soloinstrument svalnar intresset dock något och på grund av en viss enformighet. Bäst är Buder när han spelar yviga fraser på gitarren, när han släpper de tonala centra han ofta bygger upp kring och bara låter fingrarna gå. Då är det en mycket stark gitarrist som jag hör. Men vi får inga vräkiga teknikuppvisningar utan snarare hjärtliga kommentarer och små funderingar.

I all sin enkelhet är Changes II rätt trevlig. Man kan invända att musiken ibland känns banal, att ticksen är för många och att djupet saknas. Men det gör inte så mycket. Musikens otvungenhet och Buders nyfikenheten gör att man håller både intresset och humöret uppe.

Joacim Nyberg, soundofmusic.nu, 31.03.2015

//

the malta sessions

- luc houtkamp, klarinet en tenorsaxofoon

- hannes buder, elektrische gitaar

Marcel Roelofs noemt de muziek van saxofonist Luc Houtkamp “Europese improvisatiemuziek voor gevorderden” en voegt daar aan toe: “U bent gewaarschuwd.” Laten we dan maar even met de deur in huis vallen en je het eerste stuk laten horen van The Malta Sessions, dat Houtkamp opnam samen met de Duitse gitarist Hannes Buder:

houtkamp en buder - zejtun
Eén ding is dan meteen duidelijk: dit is geen muziek om lui bij achterover te gaan leunen. Je bent als luisteraar meteen klaarwakker en je hoort twee musici die op scherp staan en elkaar op een felle manier aan het uitdagen zijn. Oren open dus, en gewoon met aandacht luisteren. Halverwege de sessions hoor je dit:

houtkamp en buder - naxxar
Ze weten de spanning er dus nog steeds goed in te houden. En dat geldt eigenlijk voor de hele sessie – er is geen saai moment te bekennen, en dat betekent ook dat je als luisteraar steeds op het puntje van je stoel zit. Lui luisteren is er niet bij, hier wordt echt aandachtig luisteren van je gevraagd, en als je dat op kunt brengen is dit helemaal geen muziek voor gevorderden, maar gewoon muziek voor iedereen met open oren en de bereidheid om te luisteren. Hier nog een fragment uit het laatste nummer van de sessies:

houtkamp en buder - hamrun
Spannende improvisatiemuziek, die misschien nog wel beter klinkt bij een live optreden. Luc Houtkamp treedt tijdens de ZomerJazzFietsTour 2017 op zaterdag 26 augustus op in het kerkje van Oostum, met de Britse pianist Steve Beresford en de Duitse slagwerker Martin Blume, om 13.30 en om 14.45 uur.

https://www.moorsmagazine.com/muziek/jazz-blues/luc-houtkamp-en-hannes-buder-the-malta-sessions/